Spöklikt men vackert - det rensar upp i skiten.
I dag är en bra dag, faktum är att det har varit bra ett par dagar nu. jag bestämde mig för att låtsas som att jag inte visste om det där med kvarskatten, att det inte fanns och: se - plötsligt kändes det lite lättare att andas. Med förnekelsens och fantasins hjälp kan man må bra hur djupt ner man än befinner sig.
Jag bestämde mig helt enkelt för att stå rakryggad och ta smällen, vad det nu kunde innebära. Jag är musiker.
Jag är fattig.
Jag är stolt och jag skiter i om någon brynjeförsedd fogdejävel kommer ridande på en häst och skall trycka ner mig. Det fick vara, helt enkelt.
Jag säger fick - för allt det där är löst nu eftersom min far, som kan vara en av de bästa fäderna som finns - ringde i dag och erbjöd sig att betala för mig. Som ett lån. Och jag kan inte annat än tacka och hålla med om att det trots allt är bättre att vara skyldig farsan pengar än att vara skyldig fogden. En börda har definitivt lyfts från mina axlar. Tack!
Dessutom var det tur att han klev in som välgörare och mecenat, för nu slipper Matte (se nedan) vara den som tar ansvar.
Jag skäms lite ibland när jag skriver och gnäller om mina problem, för säg den människa som inte har problem och mina tankar går till alla de som, precis som jag, är arbetslösa och har skulder och som inte har en farsa med guldhjärta som ställer upp när allt går åt helvete. Hur gör de?
Jag skäms lite när jag gnäller, men vafan?Jag kommer alltid vara musiker och saken är att jag tycker jag har rätt att vara det utan att skämmas och utan att behöva förklara eller rättfärdiga mitt levnadsval inför andra människor och myndigheter. Varför är det mindre värt att vara en kreativ människa?
Varför är det fult att inte tjäna en massa pengar?
Varför är det så satans viktigt att jobba och" göra rätt för sig"?
Jag fattar ju också att ekvationen som jag lever i inte går ihop. Jag fattar ju att jag måste skaffa ett "riktigt" jobb så jag kan betala mina räkningar. Det jag inte fattar eller går med på är varför man blir betraktad som en andra klassens medborgare bara för att man valt ett kreativt yrke. Musiker, filmare, konstnär eller keramiker - alla är lika värdelösa och utan betydelse fram till den dag då de får en superhit, en listetta, en guldpalm eller en succéutställning i New York.
Det är som om att det inte betyder något förrän det börjar generera cash. Och det hatar jag så innerligt. Därför blir jag så jävla glad när folk skriver, eller hör av sig och talar om att de tror på det jag gör.
Som Matte.
Som Mango.
Som Adam
Eller som Anders
Eller en annan Anders
eller andra som jag glömt.
Det är inte sällan som jag själv är så jävla nära att bara skita i den här drömmen, passionen eller tvånget som jag har i mitt lilla stora huvud. Varje dag frågar jag mig själv vad jag håller på med och nästan varje dag får jag ett litet tecken någonstans ifrån,en liten uppmuntran, som gör att det känns som att det är värt det.
Tack för det!
I övrigt så for vi till Helsingborg i morse och besökte minneslunden där morsan ligger utspridd. Det var vackert, men det kändes inte riktigt som att hon var där. Helsingborg var aldrig hennes stad riktigt. Inte min heller. Det var bara på tiden att vi kom dit och hälsade på i alla fall. Kanske vet hon att vi var där.
Nu ska jag gå in till pianot och spela in en superhit.
tack för mig.
4